(Jag läste den här boken på svenska: Hemligheten på Mercy Close).

Av alla systrarna Walsh så måste Helen vara den jag kan relatera till mest. Kanske inte utifrån bilden av henne ur de andra systrarnas perspektiv, utan från hennes eget. Hon umgås inte gärna med folk. Hon gör gärna tvärtemot, och försöker tänka utanför lådan. Hon är envis och deprimerad och tvivlar på sig själv samtidigt som hon vägrar låta det skina igenom, vilket gör att hon bär sina demoner i tysthet.

Keyes är väldigt duktig på att beskriva människor med depression, alkoholism och missbruk. Det har hon visat tidigare och det stärks av den här boken. Jag själv känner hur det knyter sig i bröstet när Helen återigen vägrar att inse symptomen, när hon bara tutar och kör vidare in mot det stora kaklet.

Tyvärr känns det dock som att Keyes känner att hon måste slänga in lite chick-lit-klyschor i boken, för att den liksom ska passa genren och läsarnas förväntningar. Helt plötsligt börjar Helen tänka på märkessjalar, eller så nämns hennes olika klackskor och snygga kläder, eller något annat helt ointressant. Jag hade gärna sett att det utelämnades, det känns bara krystat.

Sedan funderar jag lite på hur Artie är funtad också. Att han inte märker, eller gör något åt, Helens uppenbara depression. Att han, när hon kryper ner i sängen, bara använder henne för egen njutning och sedan somnar om känns så jäkla vidrigt. Hur kan man INTE märka att ens partner mår dåligt?

Nåväl. En bra bok som inte riktigt passar in i mallen för vad som räknas som chick-lit och vad mig anbelangar inte behöver göra det heller. Lite seg stundtals men annars läsvärd.