”För länge sen i fattigdomens dagar…”

Så börjar varje berättelse i denna sagosamling. Boken består av fyra sagor, titelsagan ’Sunnanäng’, ’Spelar min lind, sjunger min näktergal?’, ’Tu tu tu!’ och ’Junker Nils av Eka’.

Alla dessa sagor är väldigt sorgliga, och de bärande teman är fattigdom, sjukdom och döden. Dock är de alla otroligt vackra också, språket är så fint och rikt. Texten kryllar av anaforer som tycks spela en stor roll för strukturen i sagorna.

”När våren kom till Myra, då byggde Mattias och Anna inga vattenhjul i bäckarna och seglade inte med barkbåtar i dikena, de mjölkade Myrakorna och gjorde rent hos oxarna, de åt potatis doppad i sillake och grät ganska mycket, när ingen såg det.
”Bara jag levde till vintern och fick börja skolan” sa Anna.
När sommaren kom till Myra, då plockade Mattias och Anna inga smultron i hagarna och byggde inga lekstugor i backsluttningarna, de mjölkade Myrakorna och gjorde rent hos oxarna, de åt potatis doppad i sillake och grät ganska mycket, när ingen såg det.
”Bara jag levde till vintern och fick börja skolan” sa Anna.”

Nu måste jag erkänna att det här är nog första gången jag läst en bok av Astrid Lindgren. Jag har såklart sett flera Pippi Långstrump filmer, dock på finska. Jag skulle läsa sagan ’Sunnanäng’ inför ett seminarium och jag blev så rörd av den att jag ville läsa hela samlingen. Och vilken tur att jag gjorde det! Varje saga lämnade mig helt mållös och med gåshud över hela kroppen.