“Maken” lyckas på något vis vara både väldigt tidstypisk men samtidigt evigt relevant. För även om referenser till protester utanför USA:s ambassad, studenthusockupationer och fri rökning skriker 70-tal så är människorna i berättelsens mitt och den eviga frågan om kärleken fortsatt relevant än idag.
Våra huvudpersoner, Gustav och Martina, är så mänskliga att man blir sjuk av det, nästan spyfärdig. De är älskvärda, patetiska, barnsliga, intelligenta och imperfekta, precis som den riktiga människan utanför romanernas värld är. Det finns stunder då man vill skrika på dem, krama dem, hata och älska dem men aldrig känns de som karikatyrer eller tomma skal. Alltid blir man påmind om att de är vanliga människor. På både gott och ont har jag aldrig upplevt att två romankaraktärer har känts så verkliga.
Jag tror det är just denna äkthet som gör den kärleksrelation som skildras så intressant, trots alla komplikationer som uppstår under romanens gång. Trots att den är stundom frustrerande vill man inte sluta läsa, vilket är en stor styrka hos romanen. Boken får en verkligen att fundera och tänka om kärlek, relationer, frihet och människan. Sundström lyckas så effektivt utforska dessa teman utan att det känns inklämt eller pretentiöst. Som läsare går det nästan inte att sluta tänka på om Gustav och Martina skulle vara lyckligare som “gifta” eller “skilda” och deras egna filosoferande om detta är högst intressant, Maken är en smart och samtidigt underhållande roman. Kärleksrelationen som skildras är komplicerad, så som den ofta är i det verkliga livet och det skildras just på ett mästerfullt sätt.
I överlag en fantastisk pärla bland modern svensk litteratur som jag skulle rekommendera till alla som faktiskt vill läsa en roman om den verkliga kärleken, det mörka och det ljusa. Sundström har med denna roman (och sin underbara För Lydia) visat sig vara en mästare på att skildra mänskliga relationer i all sin komplicerade och frustrerande glans.
Grubblar dock fortfarande över slutet. Fast jag personligen hade velat se ett mer konkret avslut på romanen så inser jag samtidigt hur perfekt detta öppna och inkonklusiva slut är. Det är ett perfekt sätt att avsluta berättelsen om Gustav och Martinas relation, även om jag personligen hade önskat mig mer av helt själviska skäl.