Denna bok överraskade mig med att vara mycket mer lättillgänglig och rolig än jag hade väntat mig. Humor är väl inte direkt ett övergripande tema men det finns en hel del formuleringar som får mig att skratta till, det ger mig känslan av att huvudpersonen Martina (eller kanske författaren själv) har en underfundig och krass humor där det blir roligt och intressant utan att det verkar vara någon ansträngning alls utan faller sig helt naturligt.

En bok om att varken kunna leva med eller utan varann och att vara i osynk med sin själsfrände. Men också om öppen kommunikation, respekt, att kanske önska att förändra någon annans personlighet men samtidigt vilja ha dem som de är, och att finna sig i att man är olika. Om smärtsam ärlighet. Dragkampen mellan att vilja vara fri och ifred men ändå inte ensam eller vara utan.

Min känsla är att jag aldrig tidigare läst om en karaktär som känts mer verklig, äkta, på riktigt än Martina, hon blir så väldigt verkliggjord genom berättelsen, inte alls tillrättalagd eller framkrystad. Jag kanske också tycker extra mycket om henne för att jag känner igen vissa delar av henne i mig själv, men också ser en trygghet och klokhet jag hade önskat mer av i mig själv.

Förhållandet som är bokens kärna fastnar i en slags loop, och det blir nästan tradigt med samma fram och tillbaka-beteende hela tiden. Men ändå tycker jag mycket om berättelsen genom hela boken och det är troligtvis pga språket som flyter på utan problem och är fyllt av smarta, fyndiga och vackra formuleringar utan att jag upplever det som pretentiöst eller högtravande alls. En fin läsupplevelse!