Ägnade hela romanen åt att störa mig på att rösten kändes mer som författarens egna än som Sylvia Plath (vi är nämligen SÅHÄR tighta sen jag läste Glaskupan i gymnasiet så jag vet EXAKT hur hon låter!). Men mot slutet kände jag mig tyngre och tyngre och blev tvungen att erkänna att det här var en väldigt genuin skildring av hur det känns att bli lämnad (är det här ett goodreads-konto eller egenterapi? Ingen vet)

Kanske var hela syftet med boken att plocka ner myten om Sylvia Plath och skina nån sorts allmänmänskligt ljus på henne? Fast jag vet inte. Det är skillnad på den sårbara och allmänmänskliga tonen jag tyckte om och den vulgära och snudd på patetiska tonen som ofta halkade in. Jag sänker betyget från svag fyra till stark trea i skrivandets stund!!! Det märks dock att det finns en stark psykologisk människokännedom här gömt bakom en kanske lite för ofiltrerad skrivprocess (?). Jag ser fram emot att läsa mer Cullhed!