Jag har svårt att se poängen med att skriva en hypotetisk historia om en människa som faktiskt har funnits. Läser då mycket hellre en biografi, där jag vet att allt är sant. Det här mellantinget mellan fantasi och verklighet lockar egentligen inte mig. Jag har samma känslor för Eufori som jag har för Rodham av Curtis Sittenfeld, en bok som tyvärr riskerar att bli ståendes oläst i min bokhylla för all framtid. Men självklart är det därför lite extra roligt när man ”tvingas” ta sig an en bok man är skeptisk till - förhoppningarna är ju att mina fördomar grusas.

En femtedel in är det fortfarande jobbigt, och dessutom lite pinsamt, att det är påhittat. Att det handlar om en riktig människa, men att jag lyssnar på tankar och meningar som någon annan lagt i munnen på den personen. Jag känner mig snokande, påkommen och lite smutsig.

En tredjedel in finner jag fortfarande boken seg, så jag väljer att gå över till ljudbok. Ljudboken har en helt otrolig inläsning av Lena Endre!