Scan barcode
A review by fantastiskfiktion
Kvinnan som försvann : operation MUA 214 by Johanne Hildebrandt, J.F Sand
adventurous
dark
mysterious
tense
fast-paced
- Plot- or character-driven? Plot
- Strong character development? It's complicated
- Loveable characters? Yes
- Diverse cast of characters? No
- Flaws of characters a main focus? No
4.0
⭐Modern svensk spionthriller med djup och allvar⭐
Alice Rosengren har ett av Sveriges hemligaste jobb, nämligen på den militära underrättelsetjänstens kontraspionageavdelning. För henne är kriget redan här, och motståndaren består av ryska GRU-officerare förklädda till diplomater och deras agenter och nyttiga idioter i Sverige. Det här är en modern spionthriller av bästa sort. Det är action, det är spänning, det är tvivel om allt och alla och en jäkla ångest som kryper sig på.
Ibland blir jag orolig att jag har förstört min förmåga att läsa på svenska, för alldeles för ofta när jag läser svensk (fantasy)litteratur slutar det med att jag stör mig på det undermåliga språket. Men Hildebrandt visar att det faktiskt inte är jag, det är dom.
"Kvinnan som försvann" är nära på ett obehagligt sätt. Nära i tid, nära i rum, alldeles för rimlig för att det ska vara bekvämt, trots att det är fiktion. Den utspelar sig kring 2015, precis när Ryssland på allvar höll på att visa sitt nya ansikte för världen, som ändå valde att inte tro på vad man såg. Idag kan man dock ge ut den här berättelsen utan att bli kallad russofob.
Jag älskar den här berättelsen, och jag älskar den fantastiska huvudpersonen Alice. Jag blir personligt berörd och den kommer ärligt talat under skinnet på mig. För jag känner mig så träffad, och inte alltid på ett bra sätt. Hildebrandt skildrar med en otrolig träffsäkerhet så många utmaningar jag känner igen så väl. Vardagspusslet i att kombinera föräldraskap och karriär. Att aldrig någonsin räcka till. Känslan av att ha valt fel, prioritera fel, varje dag samma fel. Hjälpen från närstående som kostar så mycket men ändå är så ovärderlig. Att slitas mellan en girig organisation på jobbet och en familj som borde vara viktigare. Att leva tillsammans med någon som jobbar för en lika girig organisation. Hjärtslitande, återkommande farväl till barn som uppfattar tre veckor som en mindre evighet. Här skildras även den strukturella könsdiskrimineringen som drabbar kvinnor i mansdominerade organisationer. Både de öppna, lätt bemötta påhoppen, men också de mer subtila mekanismer som är svårare att peka på men som likväl drabbar. Den är läsvärd bara för det.
Alice Rosengren har ett av Sveriges hemligaste jobb, nämligen på den militära underrättelsetjänstens kontraspionageavdelning. För henne är kriget redan här, och motståndaren består av ryska GRU-officerare förklädda till diplomater och deras agenter och nyttiga idioter i Sverige. Det här är en modern spionthriller av bästa sort. Det är action, det är spänning, det är tvivel om allt och alla och en jäkla ångest som kryper sig på.
Ibland blir jag orolig att jag har förstört min förmåga att läsa på svenska, för alldeles för ofta när jag läser svensk (fantasy)litteratur slutar det med att jag stör mig på det undermåliga språket. Men Hildebrandt visar att det faktiskt inte är jag, det är dom.
"Kvinnan som försvann" är nära på ett obehagligt sätt. Nära i tid, nära i rum, alldeles för rimlig för att det ska vara bekvämt, trots att det är fiktion. Den utspelar sig kring 2015, precis när Ryssland på allvar höll på att visa sitt nya ansikte för världen, som ändå valde att inte tro på vad man såg. Idag kan man dock ge ut den här berättelsen utan att bli kallad russofob.
Jag älskar den här berättelsen, och jag älskar den fantastiska huvudpersonen Alice. Jag blir personligt berörd och den kommer ärligt talat under skinnet på mig. För jag känner mig så träffad, och inte alltid på ett bra sätt. Hildebrandt skildrar med en otrolig träffsäkerhet så många utmaningar jag känner igen så väl. Vardagspusslet i att kombinera föräldraskap och karriär. Att aldrig någonsin räcka till. Känslan av att ha valt fel, prioritera fel, varje dag samma fel. Hjälpen från närstående som kostar så mycket men ändå är så ovärderlig. Att slitas mellan en girig organisation på jobbet och en familj som borde vara viktigare. Att leva tillsammans med någon som jobbar för en lika girig organisation. Hjärtslitande, återkommande farväl till barn som uppfattar tre veckor som en mindre evighet. Här skildras även den strukturella könsdiskrimineringen som drabbar kvinnor i mansdominerade organisationer. Både de öppna, lätt bemötta påhoppen, men också de mer subtila mekanismer som är svårare att peka på men som likväl drabbar. Den är läsvärd bara för det.