⭐ Skinntorr saga om en enhörnings sökande efter andra enhörningar ⭐

Enhörningen lallar runt i skogen och sprider regnbågar sådär som enhörningar gör, när hon hör två människor tala om att enhörningar minsann inte finns längre. Då kommer hon på att det var rätt länge sen hon såg nån annan enhörning, hundratals år kanske, tänk om de har rätt? Bäst att ge sig ut och leta.

Vad som sedan följer har drag av folksaga, där vi får följa enhörningen under hennes resa genom ett land där magin har blivit till legend. Vi får se allt från talande fjärilar till karnevalsägande häxor till magiska inkarnationer av Robin Hood. 

Jag har hört så mycket om den här boken innan så kanske var förväntningarna (för) höga. Jag hade väntat mig en mysig historia som man blir glad av, men fick en opersonlig folksaga som jag inte vet hur jag ska tolka. Den blir inte intressant varken bokstavligt eller som allegori. Enhörningen som är den centrala karaktären går inte att relatera till, har inte ens ett namn. De andra två centrala personerna som såsmåningom dyker upp är skissartade som bäst. De tre namngivna kvinnliga karaktärer som förekommer är sådana klichéer att det gör ont, och tydligt betraktade med en likgiltig manlig blick. Jag väntar hela tiden på att det ska bli intressant, att sammanhanget ska uppenbara sig och de röda trådarna bli synliga, men jag väntar förgäves. 

Kan någon förklara för mig den här bokens storhet, för jag verkar totalt ha missat poängen?