Scan barcode
davinci10038's review against another edition
The writing was to hard to read for me personally, I think I will pick up the book again in the future when I'm more familiar with the writing style of Thomas Mann.
tsenteme's review against another edition
5.0
Νομίζω δύσκολα θα υπήρχε καλύτερος τρόπος να διηγηθεί κάποιος μια ιστορία!
Ο Τόμας Μαν μας προσφέρει ένα αριστούργημα, αντάξιο του μαγικού βουνού και αυτή είναι μόνο η αρχή.
Ο Τόμας Μαν μας προσφέρει ένα αριστούργημα, αντάξιο του μαγικού βουνού και αυτή είναι μόνο η αρχή.
ennisdelmar's review against another edition
challenging
informative
mysterious
reflective
fast-paced
- Plot- or character-driven? A mix
- Strong character development? It's complicated
- Loveable characters? It's complicated
- Diverse cast of characters? No
- Flaws of characters a main focus? It's complicated
4.0
nlgn's review against another edition
4.0
I think this may be my favourite concluding passage from a book ever:
When the earth had closed above the beloved, on the spot where God had taken her, by the wayside, Israel passed on, and made a stage at Migdal Eber, an ancient tower. There Reuben sinned with Bilhah, the concubine, and was cursed.
More happens in those 40-odd words than in the entire span of many books.
Spoiler
When the earth had closed above the beloved, on the spot where God had taken her, by the wayside, Israel passed on, and made a stage at Migdal Eber, an ancient tower. There Reuben sinned with Bilhah, the concubine, and was cursed.
More happens in those 40-odd words than in the entire span of many books.
cizt's review against another edition
4.0
Thomas Manns genomgång av patriarken Jaakobs liv rör sig långsamt genom bibelns berättelse. Det som bara är ett par rader i första Moseboken kan förvandlas till flera kapitel i Manns tolkning. Och just tiden, eller upplevelsen av tid, är ett huvudtema i texten.
“Djup är det förflutnas brunn. Borde man icke kalla den outtömlig?” skriver Mann i inledningen till förordet.
När en tjänare senare berättar en historia för Jaakob kommer brunnen tillbaka och Mann låter honom fundera över berättarperspektivet. Att den gamle tjänare väljer att berätta en uråldrig historia med ett “jag” behöver inte vara konstigt.
“Är överhuvudtaget människan jag en påtaglig, i sig sluten och inom sin tidsmässigt lekamliga råmärken noga avgränsad företeelse? Höra icke många av de element, av vilka det är uppbyggt, till en värld före och utanför dess egen, och är icke satsen att en människa icke kan vara någon annan än sig själv, en ren ordnings– och bekvämlighetsak som avsiktligt bortser från alla övergångsformer mellan individuellt och allmänt medvetande?”
“Jaakobs upplevelser” är också full av jämförelser och historiska redovisningar. Det ställs tidigt på sin spets när Mann radar upp de gamla egyptiska myter med de abrahamitiska. Det har alltid funnits en Seth, det har alltid funnits en Ismael, en Abraham och en Isak. Ibland är det fadern som mördar sonen och ibland är det sonen som mördar fadern. Men berättelsen i sig är densamma. Allt har redan hänt och det finns inget riktigt ursprung.
Boken kräver tid och noggrann läsning – och jag vet ärligt talat inte om det är värt det. Ibland går det helt enkelt för långsamt med redogörelser av stamtavlor och beskrivningar av fåraherdar. Men i de resonerade styckena kan man ibland belönas för sitt arbete.
Tyvärr är boken inte skriven med samma lätta hand som debuten “Buddenbrooks” eller den filosofiska tegelstenen “Bergtagen”.
Ändå ser jag fram emot att ta mig an resten av sviten, även om jag efter att ha läst hur Hans-Roland Johansson i en understreckare på SvD beskriver oss 90-talister som idioter. Han skriver: “de flesta läsare känner emellertid till historien om Josef och hans bröder – åtminstone hörde det till allmänbildningen till inte så länge sedan.”
Där slutade jag läsa Svenskans artikel. Jag vill inte att resten av romansviten spoilas.
“Djup är det förflutnas brunn. Borde man icke kalla den outtömlig?” skriver Mann i inledningen till förordet.
När en tjänare senare berättar en historia för Jaakob kommer brunnen tillbaka och Mann låter honom fundera över berättarperspektivet. Att den gamle tjänare väljer att berätta en uråldrig historia med ett “jag” behöver inte vara konstigt.
“Är överhuvudtaget människan jag en påtaglig, i sig sluten och inom sin tidsmässigt lekamliga råmärken noga avgränsad företeelse? Höra icke många av de element, av vilka det är uppbyggt, till en värld före och utanför dess egen, och är icke satsen att en människa icke kan vara någon annan än sig själv, en ren ordnings– och bekvämlighetsak som avsiktligt bortser från alla övergångsformer mellan individuellt och allmänt medvetande?”
“Jaakobs upplevelser” är också full av jämförelser och historiska redovisningar. Det ställs tidigt på sin spets när Mann radar upp de gamla egyptiska myter med de abrahamitiska. Det har alltid funnits en Seth, det har alltid funnits en Ismael, en Abraham och en Isak. Ibland är det fadern som mördar sonen och ibland är det sonen som mördar fadern. Men berättelsen i sig är densamma. Allt har redan hänt och det finns inget riktigt ursprung.
Boken kräver tid och noggrann läsning – och jag vet ärligt talat inte om det är värt det. Ibland går det helt enkelt för långsamt med redogörelser av stamtavlor och beskrivningar av fåraherdar. Men i de resonerade styckena kan man ibland belönas för sitt arbete.
Tyvärr är boken inte skriven med samma lätta hand som debuten “Buddenbrooks” eller den filosofiska tegelstenen “Bergtagen”.
Ändå ser jag fram emot att ta mig an resten av sviten, även om jag efter att ha läst hur Hans-Roland Johansson i en understreckare på SvD beskriver oss 90-talister som idioter. Han skriver: “de flesta läsare känner emellertid till historien om Josef och hans bröder – åtminstone hörde det till allmänbildningen till inte så länge sedan.”
Där slutade jag läsa Svenskans artikel. Jag vill inte att resten av romansviten spoilas.